Svenska Akademien och konsten att berätta

Jag läser på om Svenska Akademiens historia på webbplatsen www.svenskaakademien.se och det är oväntat rafflande läsning med tanke på att det är faktatext. Stundtals är det oerhört dramatiskt, sedan tänds hoppet och det blir återigen ljust och trevligt. Jag har hittat några favoritbitar som jag ville dela med mig av.

När det handlar om stadgarna kring ledamotskapet får i alla fall jag känslan av att det inte enbart är en stor ära att bli en av De Aderton. Hör bara: "Ledamotskapet skall vara på livstid. Stadgarna anger i princip bara två vägar ut ur Akademien: döden och uteslutning." Det blir oerhört dramatiskt med ord som skall, livstid, döden och uteslutning. Och det låter också som att alla som blir invalda vid något tillfälle ångrar sig och försöker hitta en utväg - men det är bara döden som kan befria dem från bördan.

Men se, när de första ledamöterna funnit sig tillrätta i sina stolar var det kanske inte så hemskt ändå? "De första åren, fram till Gustaf III:s död 1792, var en lycklig tid för Akademien. Kungen visade ett aktivt intresse för sin nyinrättade akademi och främjade den på flera sätt." Var det rent av så att kungen såg "sin akademi" som något med en egen själ; ett litet barn att vårda och ta hand om? Det låter nästan så eftersom det var den som hade en lycklig tid.

Den ständige sekreterare som suttit längst är Nils von Rosenstein, och mot slutet av sina 38 (!) år på posten hade hans "själsförmögenheter /.../ med åren avtagit, men han hade inte velat lämna ifrån sig sekreterarsysslan till någon annan." Själsförmögenheter, vilket otroligt vackert och målande ord! På Wikipedia står det bara att han var "både blind och senil på slutet." Inte alls lika poetiskt och förskönat.

Med rätt ton och val av ord kan historia bli riktigt spännande läsning!