Härom helgen var jag på släktträff på västkusten. Jag hade åkt länge, rakt in i Orusts inland, hela tiden med telefonen
flämtades efter mottagning. Medelåldern på kalaset var ungefär samma som antalet deltagare – drygt 50. Överallt fanns släktingar
som slängde sig med ord som
änna,
la och
hanses. De äldre deltagarna använde pluralformer som
båtarne och
vägarne, och några av de äldsta använde pronomenformen
i istället för dagens
ni.
Visor på dialekt
Men man talade inte bara på dialekt denna afton. I min släkt
är det inget riktigt kalas utan dragspel, och den här kvällen var det hela två
dragspel på plats. Med ackompanjemang av gitarr framfördes välkända
västkustvisor, varav ett par med text på lokala mål.
Det roliga med de
lokala visorna är att de handlar om det som är och har varit viktigt på västkusten.
De berättar om öarna, om klipporna, om bodarna, om båtarna och om fisket. När
de dessutom framförs på dialekt blir det en intern kärleksförklaring, avsedd
för andra öbor som tycker likadant. För mig som uppfödd Blekingebo blev det därför
som ett fönster in i min släkts historia.
Av denna anledning är det kanske inte så konstigt att jag
blev oproportionerligt exalterad när orkestern började spela
Abel i Klôva av
Sotenäsgänget MacLains, en visa jag har hört på tok för många gånger. Kanske är
det inte heller konstigt att jag kan mer av texten än jag förstår och att jag
hjälpligt kunde sjunga med när orkestern började på första raden: "Abel i Klôva han vakna en mörra, han
känte sä uggen å felken å ör".
Dialektal mångfald är uppskattat
De flesta har en
åsikt om dialekter. Somliga tycker att all variation är spännande, medan andra
tänker mer i termer av fint och fult. Hur pass tilltalande en dialekt är har
ironiskt nog ganska lite att göra med själva dialekten. Istället beror det mer på
vad man har för föreställningar om den som talar den.
Jag är till exempel
svag för göteborgskan. Troligtvis har det mycket att göra med att jag har en
stark relation till västkusten. Men jag har antagligen även påverkats av den
allmänna opinionen – göteborgskan är Sveriges sexigaste dialekt enligt
en
Sifo-undersökning från 2012. Men det betyder förstås inte att göteborgskan är
objektivt vackrare än andra dialekter, vilket konkurrensen om förstaplatsen i
undersökningen också visar. Hur det än ligger till med fint och fult och andras
åsikter, så har västkustmålen en speciell plats i mitt hjärta.